Who would have known how bittersweet this would taste?
I heard
that you've settled down
That you found a girl
and you're married now.
I heard that your dreams came true.
Guess she gave you things
I didn't give to you.
Old friend, why are you so shy?
Ain't like you to hold back
or hide from the light.
I hate to turn up out of the blue, uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over.
Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg
I remember you said,
"Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead,
Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead,"
You know
how the time flies
Only yesterday was the time of our lives
We were born and raised
In a summer haze
Bound by the surprise of our glory days
I hate to turn up out of the blue, uninvited
But I couldn't stay away, I couldn't fight it.
I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded
That for me it isn't over.
Never mind, I'll find someone like you
I wish nothing but the best for you too
Don't forget me, I beg
I remember you said,
"Sometimes it lasts in love but sometimes it hurts instead."
Nothing compares
No worries or cares
Regrets and mistakes
They are memories made.
Who would have known how bittersweet this would taste?
Fredag till fredag...
För exakt en vecka sen fick syrran veta att hon hade metastaser i lungan. Två stycken i den vänstra. Läkaren skulle höra av sig om skiktröntgen, som är en finare röntgen mot den första hon gjorde. Måndag kväll ringde dom henne om att hon skulle infinna sig på sjukhuset klockan 07:00 på tisdagsmorgonen.
När skiktröntgen var klar den morgonen så blev hon kallad för svar redan på onsdag. Dom har hittat totalt elva metastaser nu istället, och en operation såg inte tänkbar ut just nu. Detta innebar att hon skulle få cellgifter omgående och sen skulle vi hoppas på att det inte sprider sig mer...
Min syster sa: "jag vill bli gammal, skaffa familj och barn och jobba!"
Morsan bara skrek, Tommie tog lugnande och jag...
ärligt talat minns jag inte vad jag gjorde när jag fick höra. Vart jag var eller vad jag sa, det vet jag faktiskt inte.
Läkaren skulle ringa morsan på onsdagskvällen, för hon skulle överlägga med den enda experten i hela Sverige (inom det här området) för att få mer definitiva svar om HUR metastaserna satt. Spridda eller ihop? Ungefär som en vindruvsklase...
"Den chansen att dom sitter tillsammans, tätt, är väldigt liten. Jag vill bara vara ärlig mot er och säga som det är att en operation nog INTE kan bli möjlig om dom är spridda, som jag tror. Men ändå... det finns ju 1-3% chans att dom gör det, och då kan man operera. Men det tror jag inte..."
Vi satt hela familjen till 23 på onsdagsnatten och väntade samtal från läkaren, som aldrig ringde. Morgonen därpå hade jag ytterligare huvudvärk och smärta i hela kroppen, men Tommie fick ett samtal från läkaren.
"Jag är så hemskt ledsen att jag inte hörde av mig igår, men jag satt och väntade på svar från Lund ända tills klockan 23 på natten. Ändå hade jag inte fått svar vid den tiden, och då fattade jag egna beslut. Jag tog eget initiativ och talade med våra kirurger, här i Linköping, och vi tittade på bilderna och överlade..."
Det visade sig att vi hade fått dom procenten! METASTASERNA SITTER IHOP - SOM VINDRUVSKLASAR! Det kommer att bli operation! Ett litet, litet hopp dök upp och vi håller oss fast vid det nu! Vi kan inget annat.
Så... på tisdag kommer hennes första cellgiftsbehandling för att försöka "bromsa" spridningen och förökningen av metastaserna. Sen kommer hon få ytterligare en till behandling, och efter det kommer hon få gå igenom en ÄNNU finare röntgen så att man kan se hur det har utvecklat sig efter behandlingarna, och inför operationen.
Dom kommer börja med hennes högra lunga, där det "endast" sitter fyra metastaser tillsammans. För när hon återhämtat sig efter den operationen så ska dom förhoppningsvis operera den andra, där det sitter flera. Det är 5-6 stycken som sitter ihop, och så en enstaka vid utkanten av lungan. En lite svårare operation, men som dom har sagt... en människa KAN överleva med EN lunga i värsta fall... därför tar dom den "enklare" sidan först.
Har ringt Tommie och pratat med honom lite. För idag mådde jag skit när jag vaknade. Igår var det lite bättre efter det hoppfulla beskedet, men efter att ha sovit som en gris på eftermiddagen, och inatt, så är det som att kroppen har laddat om lite grann, och nu orkar man gråta mer... Gjorde fan inget annat imorse.
Panikstädade lägenheten så fort jag klev upp ur sängen. Bara lite snabbt, för att sen brygga kaffe och få satte jag mig ner... och bara började tjuta som ett barn. Var tvungen att prata med någon...
<3
Jag orkar verkligen inte mer.
Ont som sjutton i benet och axeln. Psykiskt utmattad, trött som !"#¤%&/( men sover ändå inte mer än 7 timmar på natten. Inatt somnade jag tex. i soffan och det gör saken bättre. (not)
Ungarna bara bråkar hela tiden och dessutom jobbar jag i princip inget alls den här veckan så jag går ju hemma och glor och jämrar ihjäl mig mellan varven. I ren desperation efter nånting att göra så lovade jag ungarna simhallen i eftermiddag också. Smart drag. Jag somnar precis varsomhelst numera, och närsomhelst, och så tar jag 2 barn till simhallen...
Jag vill verkligen gnälla på allt, för om jag känner efter så har jag ont i ögonen också. Jättetrött!
I övrigt så har jag hunnit göra bort mig och det mår jag väldigt dåligt över. Fegge pratade med mig igår, och det var väl tur att han hann börja så skiten kunde komma fram ordentligt på ett eller annat sätt. Och igår var det drama. DRAMA. Nej, usch jag orkar verkligen inte med nåt mer...
Nu ska Liam till skolan, och jag åker hem sen och sover tills han har slutat.
Syster <3
För att kunna hantera den här otroligt jobbiga tiden, så försökte vi skämta bort "det farliga" genom att kalla tumören för Rupert. Jag lovade dig också att köpa ett dockhus till dig, då du som 2-åring råkade rasera hela mitt dockhus i vårt rum för att du så gärna ville ha ett eget! Så nu skulle du få ett dockhus, om du bara LOVADE att gå igenom alla 6 cellgiftsbehandlingar.
Efter halva behandlingstiden fick man ta bort det "starkare" cellgiftet, som var rött eller orangefärgat, då din hjärtkapacitet sjönk med nästan 30%. Så nu blev det endast en variant med hjärtmedicin som komplement.
Resorna var oändliga där på sjukhuset, och jag kom med märkliga bakelser som vi kunde svulla på eller barnsliga gosedjur. Ett riktigt hårigt lamm som än idag heter Gunilla :)
Hursomhelst så var det oerhört motigt många många gånger i flera månaders tid tills du till slut kom hem från din sista behandling. Trots ditt eviga gnäll om håret som du inte hade kvar numera (du var skitsöt och snygg som skalle-per <3) så lyste du som en sol av lycka över att du ta-mej-fan hade avslutat din sista behandling.
Nu var det vara återbesök och rutinkontroller ett tag framöver, men FÖRST fick du resa till Thailand i 3 veckor med föräldrarna.
Ett år sen, nästan exakt, har gått sen du fick påbörja att "bli frisk" på hemmaplan. Din önskan var att flytta till en ny lägenhet, få ett jobb/praktik och bara få bli bra igen så du snart kunde göra vanliga saker som cykla, gå ut med vännerna och så :)
Sen vet jag innerst inne att du kanske längtade liiiiite efter någon som du kunde ha i ditt liv, som betyder mycket och som tar hand om dig - kanske uppleva kärleken helt enkelt.
Du fick snart en ny lägenhet i ditt önskade område :) En praktik väntade på Ticket framöver (du älskar ju turism och hade mest av allt velat gå den linjen om det hade gått för ett par år sen) och så har jag träffat Honom. Han som alltid finns med dig, hos dig, och ställer upp för dig när inte Vi i familjen finns 24:7.
Tills i fredags. Då rasade hela den tillit till livet du sakta lyckats bygga upp under året. Och jag med. Hela vår familj. Nu är vi tillbaka igen. Ruta ett.
Du skulle bara få svar från lungröntgen i fredags och få en tid till att ta bort portakarten (hur det nu stavas men så låter det iallafall) och sen skulle du få ett steg till i rätt riktning utan den.
Men istället fick du beskedet att man funnit metastaser i vänster lunga, som mycket troligtvis kommer från Rupert. Dottertumörer på 9 mm och 14 mm. Detta har hänt på knappt 3 månader, då tidigare resultat från juni visade blankt. Vilket jävla skit.
Så nu, från idag, kan sjukhuset ringa närsomhelst för att kalla in dig akut till skiktröntgen och sen vidare planering för operation. Ett krux till i hela härvan är att metastaserna blir krångligare att få bort eftersom dom sitter så centralt i lungan, istället för de som kan sitta längs med utkanten. Men dom får hitta nån slags lösning!
Jag kämpar tillsammans med dig - för dig! varje dag! Ensam är INTE stark, och du är INTE ensam!
Glöm allt vi nånsin sagt och gjort tidigare, för det betyder ingenting i jämförelse med nu. Det är nu vi ska kämpa och slå sönder den här skiten, och sen ska den försvinna från dig för gott!
