Syster <3
2011-10-03 @ 09:05:07 2011-10-03 @ 09:05:07
I januari 2010 fyllde du 20. Två månader senare opererades du i benet efter att man funnit en mycket aggressiv och ovanlig cancertumör - mjukdelssarkom.
För att kunna hantera den här otroligt jobbiga tiden, så försökte vi skämta bort "det farliga" genom att kalla tumören för Rupert. Jag lovade dig också att köpa ett dockhus till dig, då du som 2-åring råkade rasera hela mitt dockhus i vårt rum för att du så gärna ville ha ett eget! Så nu skulle du få ett dockhus, om du bara LOVADE att gå igenom alla 6 cellgiftsbehandlingar.
Efter halva behandlingstiden fick man ta bort det "starkare" cellgiftet, som var rött eller orangefärgat, då din hjärtkapacitet sjönk med nästan 30%. Så nu blev det endast en variant med hjärtmedicin som komplement.
Resorna var oändliga där på sjukhuset, och jag kom med märkliga bakelser som vi kunde svulla på eller barnsliga gosedjur. Ett riktigt hårigt lamm som än idag heter Gunilla :)
Hursomhelst så var det oerhört motigt många många gånger i flera månaders tid tills du till slut kom hem från din sista behandling. Trots ditt eviga gnäll om håret som du inte hade kvar numera (du var skitsöt och snygg som skalle-per <3) så lyste du som en sol av lycka över att du ta-mej-fan hade avslutat din sista behandling.
Nu var det vara återbesök och rutinkontroller ett tag framöver, men FÖRST fick du resa till Thailand i 3 veckor med föräldrarna.
Ett år sen, nästan exakt, har gått sen du fick påbörja att "bli frisk" på hemmaplan. Din önskan var att flytta till en ny lägenhet, få ett jobb/praktik och bara få bli bra igen så du snart kunde göra vanliga saker som cykla, gå ut med vännerna och så :)
Sen vet jag innerst inne att du kanske längtade liiiiite efter någon som du kunde ha i ditt liv, som betyder mycket och som tar hand om dig - kanske uppleva kärleken helt enkelt.
Du fick snart en ny lägenhet i ditt önskade område :) En praktik väntade på Ticket framöver (du älskar ju turism och hade mest av allt velat gå den linjen om det hade gått för ett par år sen) och så har jag träffat Honom. Han som alltid finns med dig, hos dig, och ställer upp för dig när inte Vi i familjen finns 24:7.
Tills i fredags. Då rasade hela den tillit till livet du sakta lyckats bygga upp under året. Och jag med. Hela vår familj. Nu är vi tillbaka igen. Ruta ett.
Du skulle bara få svar från lungröntgen i fredags och få en tid till att ta bort portakarten (hur det nu stavas men så låter det iallafall) och sen skulle du få ett steg till i rätt riktning utan den.
Men istället fick du beskedet att man funnit metastaser i vänster lunga, som mycket troligtvis kommer från Rupert. Dottertumörer på 9 mm och 14 mm. Detta har hänt på knappt 3 månader, då tidigare resultat från juni visade blankt. Vilket jävla skit.
Så nu, från idag, kan sjukhuset ringa närsomhelst för att kalla in dig akut till skiktröntgen och sen vidare planering för operation. Ett krux till i hela härvan är att metastaserna blir krångligare att få bort eftersom dom sitter så centralt i lungan, istället för de som kan sitta längs med utkanten. Men dom får hitta nån slags lösning!
Jag kämpar tillsammans med dig - för dig! varje dag! Ensam är INTE stark, och du är INTE ensam!
Glöm allt vi nånsin sagt och gjort tidigare, för det betyder ingenting i jämförelse med nu. Det är nu vi ska kämpa och slå sönder den här skiten, och sen ska den försvinna från dig för gott!
För att kunna hantera den här otroligt jobbiga tiden, så försökte vi skämta bort "det farliga" genom att kalla tumören för Rupert. Jag lovade dig också att köpa ett dockhus till dig, då du som 2-åring råkade rasera hela mitt dockhus i vårt rum för att du så gärna ville ha ett eget! Så nu skulle du få ett dockhus, om du bara LOVADE att gå igenom alla 6 cellgiftsbehandlingar.
Efter halva behandlingstiden fick man ta bort det "starkare" cellgiftet, som var rött eller orangefärgat, då din hjärtkapacitet sjönk med nästan 30%. Så nu blev det endast en variant med hjärtmedicin som komplement.
Resorna var oändliga där på sjukhuset, och jag kom med märkliga bakelser som vi kunde svulla på eller barnsliga gosedjur. Ett riktigt hårigt lamm som än idag heter Gunilla :)
Hursomhelst så var det oerhört motigt många många gånger i flera månaders tid tills du till slut kom hem från din sista behandling. Trots ditt eviga gnäll om håret som du inte hade kvar numera (du var skitsöt och snygg som skalle-per <3) så lyste du som en sol av lycka över att du ta-mej-fan hade avslutat din sista behandling.
Nu var det vara återbesök och rutinkontroller ett tag framöver, men FÖRST fick du resa till Thailand i 3 veckor med föräldrarna.
Ett år sen, nästan exakt, har gått sen du fick påbörja att "bli frisk" på hemmaplan. Din önskan var att flytta till en ny lägenhet, få ett jobb/praktik och bara få bli bra igen så du snart kunde göra vanliga saker som cykla, gå ut med vännerna och så :)
Sen vet jag innerst inne att du kanske längtade liiiiite efter någon som du kunde ha i ditt liv, som betyder mycket och som tar hand om dig - kanske uppleva kärleken helt enkelt.
Du fick snart en ny lägenhet i ditt önskade område :) En praktik väntade på Ticket framöver (du älskar ju turism och hade mest av allt velat gå den linjen om det hade gått för ett par år sen) och så har jag träffat Honom. Han som alltid finns med dig, hos dig, och ställer upp för dig när inte Vi i familjen finns 24:7.
Tills i fredags. Då rasade hela den tillit till livet du sakta lyckats bygga upp under året. Och jag med. Hela vår familj. Nu är vi tillbaka igen. Ruta ett.
Du skulle bara få svar från lungröntgen i fredags och få en tid till att ta bort portakarten (hur det nu stavas men så låter det iallafall) och sen skulle du få ett steg till i rätt riktning utan den.
Men istället fick du beskedet att man funnit metastaser i vänster lunga, som mycket troligtvis kommer från Rupert. Dottertumörer på 9 mm och 14 mm. Detta har hänt på knappt 3 månader, då tidigare resultat från juni visade blankt. Vilket jävla skit.
Så nu, från idag, kan sjukhuset ringa närsomhelst för att kalla in dig akut till skiktröntgen och sen vidare planering för operation. Ett krux till i hela härvan är att metastaserna blir krångligare att få bort eftersom dom sitter så centralt i lungan, istället för de som kan sitta längs med utkanten. Men dom får hitta nån slags lösning!
Jag kämpar tillsammans med dig - för dig! varje dag! Ensam är INTE stark, och du är INTE ensam!
Glöm allt vi nånsin sagt och gjort tidigare, för det betyder ingenting i jämförelse med nu. Det är nu vi ska kämpa och slå sönder den här skiten, och sen ska den försvinna från dig för gott!
Kommentarer
Trackback
